Det lockiga mörka håret som alltid luktade rök och hemligheter.

Kommer du ihåg när vi satt i din lägenhet, du visade musik du älskade och projekt du ville påbörja? Eller den gången du visade upp dina favoritställen, lovade att här skulle jag trivas. De gånger vi var sist kvar, när vi hade pratat bort alldeles för många timmar med alldeles för många flasköl. När jag ringde till dig och du bad mig gå ett par kvarter bort och sen vänta i ditt trapphus. Sen tog du med mig upp in bland människor och musik, satte dig bredvid mig och din bästa vän frågade om min favoritlåt. 

Jag måste gå. Ut från den rökiga och nu folktomma lägenheten. Hitta min randiga tröja jag hade kvällen innan. Hitta mina skor. Kan du inte stanna, säga att du är sjuk, att du inte kan jobba? Ring mig, sa jag.

Ring mig för att du verkligen vill det.

Ni.

Christine med det största och ärligaste leendet, med stora och djupa ögon- de som glimmar lite extra när det är något du verkligen vill eller brinner för. Du som visade mig runt bland Köpenhamns alla kringelikrokgator när jag var ny. Du som lånar ut tjocktröjor för att man inte ska bli kall när man cyklar hem genom natten. Du som sjunger när du mår bra, men inte alls sjunger när något är fel. Du som alltid lyssnar noga och lämnar en med råd som får en att le på vägen hem. Du som är den mest praktiska jag vet, som lärde mig att vara ödmjuk och se det bästa i folk. Du som alltid har levande ljus, te och musik när man är deppig. Som säger kom hit så mår du bättre. Du som pratar snabbt snabbt snabbt när något fint har hänt i ditt liv. Du som jag är så glad att jag träffade.

Ellen som är den modigaste jag vet, som reser runt halva jordklotet själv. Som alltid säger att nä vet du det här ordnar sig, det kommer att bli bra, ta det lugnt bara. Du som har det största hjärtat jag vet, som alltid är snäll mot alla och vill ta hem varje djur du ser. Du med smilegroparna, dem som syns sådär tydligt när du verkligen är lycklig. Du som sitter i min säng och lyssnar. Som skriver till en mitt i natten och frågar om råd. Du som jag ringer till när jag inte vet vad jag ska göra, för att jag vet att du alltid har en lösning. Ellen, du som alltid får mig att skratta. Som är den smartaste jag vet. Ellen som alltid är engagerad och tänker djupt och länge. Som alltid hjälper till. Du som jag ser upp till och beundrar så himla mycket. Du som skulle göra allt för dem du älskar.

Jennyfer som har det vackraste ansiktet jag vet, och de finaste långa smala händerna. Du som hjälpte mig att hålla blicken stadig när smala tonårsögon stack i korridoren. Du som jag delar en hel minnesbank av äventyr med. Du som alltid har en bra låt att visa. Du som jag så snabbt läser av, som blir tyst när något tynger ditt hjärta. Den som alltid vill ha roligt, den som aldrig missar en chans att hoppa på ett äventyr. Du är grov, ärlig, smart och så otroligt kreativ. Du som inte rör dig i sömnen och som alltid har öronproppar när du sover hos mig. Du som börjar skratta när jag pratar snabbt och hoppar över R:en i orden. Du är den som skickar roliga klipp om nätterna. Den som jag delar så mycket gemensamt med. Det är dig jag frågar om tips, dig som jag litar på. Nu skulle Jennyfer varit här- tänker jag när vi är alldles för långt ifrån. Det här skulle hon gilla, tänker jag då.

Erik med det lockigaste håret jag vet, med det underbara lugnet och den genuina snällheten. Det är du som rabblar upp milslånga citat och får ett helt rum att vika sig av skratt. Du som alltid kör långt långt långt för att visa upp glömda platser, som såklart bara du vet om. Du som älskar festivaler och är fylld av smarta åsikter. Du är den som överraskar med påhittiga saker, saker som bara du kan komma på. Det är du som har en sommarstuga som känns som en skattkammare, som har ett rum fyllt av personliga grejer. Du som luktar så gott och målar skorna gula. Erik, du som får en att skratta så man måste spotta ut saften över hela bordet.

-Maria