Det lockiga mörka håret som alltid luktade rök och hemligheter.

Kommer du ihåg när vi satt i din lägenhet, du visade musik du älskade och projekt du ville påbörja? Eller den gången du visade upp dina favoritställen, lovade att här skulle jag trivas. De gånger vi var sist kvar, när vi hade pratat bort alldeles för många timmar med alldeles för många flasköl. När jag ringde till dig och du bad mig gå ett par kvarter bort och sen vänta i ditt trapphus. Sen tog du med mig upp in bland människor och musik, satte dig bredvid mig och din bästa vän frågade om min favoritlåt. 

Jag måste gå. Ut från den rökiga och nu folktomma lägenheten. Hitta min randiga tröja jag hade kvällen innan. Hitta mina skor. Kan du inte stanna, säga att du är sjuk, att du inte kan jobba? Ring mig, sa jag.

Ring mig för att du verkligen vill det.