jag saknar marias balkong där hemma i lilla emmaboda. solen har inte riktigt gått ner hela vägen och himlen är en perfekt blandning av rosa, orange och blå. jag har kommit lite tidigare än alla de andra, erik brukar komma en stund efter mig och sedan kommer tidsoptimisten ellen, eller som vi kallar henne, pälsen. jag saknar när erik börjar imitera diverse människor, maria skriker mitt namn för att få kontakt med mig, pälsen som kan lyssna och jag som går in och dansar med månen.

så fina människor och så fina minnen.

-J