under de senaste dagarna har jag nästan fått nypa mig själv i armen för att fatta. jag har levt i nuet, och flera gånger önskat att vissa ögonblick hade fått vara eviga. tagit vara på varje minut och sekund. allt. men det är när de där sekundrarna går, när tiden rinner ur händerna på en- som det går upp för en att nuet inte är allt. det blir svårt att acceptera att allt sträcker sig längre. att det finns en till verklighet, en annan verklighet- den man helst blundar för och lägger längst bak i sitt arkiv. trots att dagarna spenderas på varma hamnbryggor med havet plaskandes intill- så är det svårt att låta bli att minnas det som för några dagar sedan var nuet, och det som skulle vara undantaget. även fast man inte vill, så vet man precis hur det är.