ibland skrämmer tiden mig. det skrämmer mig att ett dygn bara har 24 timmar och att ett år bara är 365 dagar, att ingenting egentligen är för evigt. trots att jag bara varit med om 19 vintrar och bara sett min studentmössa i 3D, så är jag ändå livrädd för den dagen då jag kommer säga att livet gått så snabbt att jag knappt hunnit blinka. till och med att fylla 20 skrämmer mig ibland. jo, det är sant- tjugo ynka år. tjugo år, det hör man när man säger det- dags att ta sig själv i kragen och försöka ge sig själv det liv man drömt om. upp till bevis! knäcka livets stora gåta ungefär. aldrig någonsin att man vill bli den där som sitter fast i en stol och drömmer om hur livet hade kunnat vara. man måste skriva under det där kontraktet med sig själv, att det aldrig aldrig aldrig någonsin får bli sådär. jag längtar efter framtiden och jag längtar efter att möta nya favoritställen, nya städer och nya hjärtan- men jag vill så otroligt mycket. ibland tänker jag att jag vill så mycket att om det fanns en bok om mitt liv så skulle de vara tvungna att skriva de sista kapitlen i det minsta textformatet, utan radavstånd. det som skrämmer mig mest är tomma skrynkliga sidor.
egentligen har ju allt bara börjat, men nu är jag snart där då jag ska kastas in i ett helt nytt kapitel, ett kapitel då det bara är upp till mig själv att förverkliga mina drömmar. en skräckblandad förtjusning, som jennyfer hade sagt.

-M