man vill frysa tid för att man inte vågar möta vad tiden gömmer bakom nästa hörn, för att ingenting i hela världen kan bli bättre. för att fjärilarna i magen inte ska dö ut. för att man inte vill förlora det man vunnit. stoppa klockslagen, allt för att slippa undan tidens gång. få behålla. för att få stanna i sitt äventyr. frysa tiden så att man alltid har den varma asfalten under sina fötter. stoppa för att minnas exakt. men utan tidshörn hade ingenting spelat någon roll, vi måste förbi dem.
vetskapen om att varje dag är oviss och att minuterna framför en alltid är en framtid, får mig ibland att vilja krypa ur mitt eget skinn, samtidigt som ingenting är så spännande som just framtiden.
jag tänker ofta på studenten, på hur overklig känslan av att sluta skolan är. blyertspennor, gnisslande stolar, föredrag och rapporter kommer försvinna bort i en tid som passerat. trånga korridorer och borttappade nycklar kommer bara att bli till minnen. ingen obligatorisk samling i ett kvavt klassrum efter äventyrliga sommarlov. den 16 juni vänds ett blad till en helt ny berättelse, en som jag aldrig tidigare läst innan. inte ens på baksidan. man är plötsligt fri att skapa sina egna äventyr, utan ursäkter och utan något som håller en fast. och det finns ingenting som känns så bra som just det. 
 

-M